Fribiljetten 13

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

Plattlandet

Flatland är en roman från 1882 av Edvin A. Abbot. Boken beskriver en värld, Plattlandet (= Flatland) som enbart består av två dimensioner och där huvudpersonen är en kvadrat. Historien leker med, och diskuterar. svårigheterna att förstå att det kan finnas fler eller färre dimensioner.

Huvudpersonen drömmer inledningsvis om att besöka Strecklandet som enbart har en dimension. Senare i berättelsen får världen besök av en varelse från Rymdlandet som har tre dimensioner. I boken resoneras även om Hyperlandet som skulle kunna ha en fjärde dimension och även om Punktlandet som inte har någon dimension överhuvudtaget.

Huvudpersonen försöker sprida kunskap om Rymdlandet, med tre dimensioner, till sin egen tvådimensionella värld. Myndigheterna känner redan till Rymdlandet men vill inte att denna kunskap ska spridas. Romanen slutar med att huvudpersonen fängslats för sin kunskap (och naturligtvis hans fräckhet att ifrågasätta det rådande narrativet).

När jag funderar över psykiatrin som en instans som ska ta hand om mänskligt lidande så tänker jag oss att vi befinner oss i Plattlandet. Vi kan förstå ett par dimensioner av det mänskliga lidandet men det finns många dimensioner som vi inte förstår. Det tvingar oss att försöka förklara en tredimensionell problematik med våra tvådimensionella, psykiatriska termer.

Vissa kollegor som har fastnat väldigt hårt i någon enstaka förklaringsmodell som trauma, bipolaritet, neuropsykiatri, tycks befinna sig i Strecklandet och har till och med svårt att förstå att det finns två dimensioner i psykiatrisk problematik.

Vad är lärdomen av Flatland för psykiatrin? Kanske att inte vara så övertygade om att vi har förstått alla orsaker till mänskligt lidande och istället införa en stor portion ödmjukhet i vårt tänkande.

Om reaktioner och motreaktioner

En grupp människor tycks ha läggningen att när de får ett råd så måste de göra tvärtom. Jag tillhör själv den gruppen. Många tonåringar har ofta dessa typer av karaktärsdrag som senare växer bort. Om vi vet att en människa reagerar på detta sätt kan vi använda oss av det som kallas för omvänd psykologi. Vi kan råda en person att göra någonting som vi helst vill att den undviker i förhoppningen om att personen ska följa sitt kända mönster och göra tvärtemot. Har vi otur så räknar personen ut att vi försökte använda oss av omvänd psykologi och gör precis vad rådet har beskrivit. Vi kan försöka tänka ytterligare steg och ge ett råd som vi vill att personen ska följa men där vi hoppas att den tror att vi använder omvänd psykologi… Det går att vända och vrida på detta i evigheter.

Klimatmodeller tycks särskilt lida av detta problem. Trots att modellerna, i datorerna, beskrivs som mycket avancerade och försöker ta hänsyn till alla eventuella faktorer så visar det sig att verkligheten har helt andra motreaktioner än vad modellbyggarna hade kunnat tro. Gång på gång ser vi de uträknade prognoserna fallera för att en ny faktor började spela in.

Samma sak gäller när vi följer en människas liv. Vi försöker räkna ut prognosen för de insatser vi ger men facit några år senare visar sig vara helt något helt annat än vad vi trodde. En patient som har haft så stort illabefinnande och levt ett så kaotiskt liv att vi ofta tvingats behandla den på tvångsvård blir plötsligt gravid och allting i livet stabiliseras. En patient som inte klarat någonting under många års psykiatri och haft mycket dålig följsamhet till behandling blir avslutad mot sin vilja och plötsligt tar patienten tag i sitt liv och skaffar arbete och bostad. En ätstörd patient som erhållit ätstörningsbehandling utan att kunna öka sitt BMI träffar plötsligt en partner och på något magiskt sätt så har ätstörningen löst sig.

Fenomenet blir tydligt när det gäller suicidprevention. En människa uttrycker mer och mer suicidala budskap och skadar sig allvarligare och allvarligare. Vården höjer skyddsnivån från regelbunden kontakt, till slutenvård, till tvångsvård, till övervakning och patienten gör värre och värre destruktiva handlingar. Plötsligt upphör vården av någon orsak. När patienten plötsligt är utan alla skyddande faktorer så slutar den skada sig börja ta hand om sig själv och skapa ett liv åt sig. Ju hårdare vården drar åt det ena hållet desto hårdare drar patienten åt det andra hållet.