Fribiljetten 17

Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:

MEDICINSKA STUDIER

Låt mig kortfattat beskriva hur det går till att göra en läkemedelsstudie.

Vi börjar med att identifiera en grupp människor som har likartade symtom. För exemplet kan vi säga att det är en grupp med depressionssymptom. Vi delar sedan upp gruppen i två mindre grupper som kallas för kohorter. Alla personerna i båda grupperna (kohorterna) har samma symptombild men i studien försöker vi också se till så att grupperna liknar varandra på andra sätt med lika många av varje kön, utbildningsnivå, ekonomi och vi försöker undvika att personerna i kohorterna har andra psykiatriska symtom som kan störa resultatet.

Därefter ger vi den ena gruppen den behandlingen vi vill testa. Den andra gruppen får en redan beprövad behandling, ingen behandling alls, eller en så kallad placebobehandling, det vill säga läkemedel som inte har någon effekt. Sedan väntar vi ett antal veckor. Vanligtvis åtta till tolv veckor.

Alla personerna har redan från början fått fylla i formulär och träffa utredare för att bedöma hur mycket symptom de har. Efter åtta till tolv veckor så mäter vi, och kan konstatera att en del av personerna upplever en förbättring. En annan del upplever ingen effekt och några upplever en försämring.

Om det visar sig att: i behandlingsgruppen är det fler personer som upplever en förbättring än det är i den gruppen som inte fått behandling så räknas det som ett läkemedel som gör nytta.

I exemplet i bilden har 70 % av patienterna som har fått behandling fått en förbättring av behandlingen. I gruppen som inte har fått behandling är det bara 50 % som har fått en förbättring. Ungefär så här kan resultaten se ut när ett företag provar ett antidepressivt läkemedel.

Om vi ser från perspektivet att 70 % som äter läkemedel faktiskt har fått en förbättring redan efter några månader så är det ju ett mycket bra läkemedel. Men om vi betänker att majoriteten av dessa hade fått en förbättring även utan läkemedel så verkar läkemedlet inte lika bra längre.

Om siffrorna ser ut som i exemplet (och det stämmer ganska bra med verkligheten) så är det faktiskt så att 80 % av alla som har fått läkemedel inte har haft någon större nytta av det. Betyder detta att det är ett bra eller ett dåligt läkemedel? Om ett antidepressivt läkemedel får de här resultaten så anses det vara ett bra läkemedel, även om 80 % av dem som äter det inte har någon större nytta av det.

Om vi tänker oss att vi behandlar en miljon människor med antidepressiva läkemedel – i Sverige är det ungefär en miljon människor som äter antidepressiva. Då har 20% nytta av sitt läkemedel efter några månader. Det är alltså 200 000 människor som kanske hade varit fortsatt deprimerade om de inte hade fått läkemedel. Det är ju ett mycket bra resultat.

Samtidigt är det 800 000 svenskar som äter läkemedel som de kanske inte har någon nytta av. Ett vanligt argument är att de som inte har nytta av läkemedlet kan sluta, men hur vet en patient det? Livet är ofta jobbigt och nedstämdhet och oro är en del av livet. Det kanske blir värre om patienten slutar med läkemedel?

En behandling som endast 20% av patienterna har nytta av räknas som en fungerande, evidensbaserad behandling.

Verkligheten är naturligtvis mycket mer komplicerad än vad studier visar. I gruppen som har svarat att de inte hade någon effekt av läkemedlet finns det säkert flera individer som hade en viss effekt men inte tillräckligt mycket för att det skulle ge resultat i studien. Bland de patienterna som har svarat att de upplever en förbättring var det säkert flera som hade vissa biverkningar. En person kanske hade god effekt av sitt läkemedel men fick spendera betydligt längre tid på toaletten om dagen på grund av att magen stannat upp. Någon annan kanske fick en antidepressiv effekt men förlorade sin sexlust på köpet.

Ett bekymmer med läkemedelsstudier är att de är mycket dyra och tidskrävande att genomföra. I stort sett är det bara läkemedelsbolag som har möjlighet att genomföra sådana. Det går inte generellt att säga att läkemedelsbolagen tillverkar läkemedel enbart av vinstintresse. Det finns naturligtvis en stark önskan att hitta ett läkemedel som hjälper patienter.

Samtidigt kan vi inte blunda för att det finns ett ekonomiskt incitament för att framhäva det egna bolagets läkemedelseffekter som betydligt bättre än vad de kanske är.