Fribiljetten 27
Nu publicerar jag min bok, Fribiljetten, på de här sidorna. Den portioneras ut i lagom tuggvänliga delar 5-10 sidor åt gången. Boken är köpbar i sin helhet via följande länkar: Vulkan, Bokus, Ad Libris. Det är medicinska memoarer som handlar om mig, och om ett vårdfilosofiskt resonemang som ledde fram till det som idag kallas för Självvald inläggning eller Brukarstyrd inläggning. Håll till godo:
Branden på allmänpsykiatrin 2/2 2016
Det utbröt en allvarlig ibland brand på den allmänpsykiatriska avdelningen i Växjö 13 år efter den ödesdigra branden på rättspsykiatrin. En patient hade tänt eld på två platser i sitt patientrum och det blev en häftig rökutveckling på avdelningen. De inneliggande patienterna kunde snabbt evakueras ut till allmänna ytor på sjukhuset. Branden kunde släckas relativt snabbt även om avdelningen tog stora rökskador. Redan samma natt kunde patienterna erbjudas nya sängplatser i den tomma avdelningen där avdelning 24 tidigare legat.
Vid denna brand liksom vid branden på rättspsykiatrin kom det ifrågasättande om varför patienterna hade tillåtelse att ha tändare med sig inne på avdelningen. När det har brunnit kan det tyckas vara en fullt adekvat fråga.
Det är inte så att det tillåtet med tändare på sjukhuset men det finns ingen rimlig möjlighet att kontrollera ett sådant förbud. En tändare kan vara mycket liten och lätt gömmas i en väska, i kläder eller i någon av kroppens håligheter. För att kontrollera att ingen patient tar med sig en tändare in på avdelningen krävs det således att alla patienter som vårdas inneliggande ska kroppsvisiteras efter var permission. Vården har ingen laglig rätt att kroppsvisitera patienter vilket gör att ett förbud mot tändare inte går att övervaka.
Och man bör också vara fullt medveten om att denna typ av förbud, som någon vårdarbetare måste kontrollera, leder till en inställning att: så fort en människa är patient inom vuxenpsykiatrin så försvinner dennes eget ansvar och enbart vårdarbetare ska kontrollera patientens agerande. För varje beslut som vården tar, som tydliggör att patienter inte kan ta ansvar för sig själva, så skapar vi en miljö där patienter blir mer ansvarslösa. Alla störda beteenden från patienter kan försvaras med att någon annan, en vårdarbetare, borde ha stoppat det och en läkare borde ha förutspått det. Som jag ser det är det just den tanke kring patientens oförmåga att ta egenansvar som ledde fram till att självdestruktivitet skulle vårdas inom rättspsykiatrin under tvångsvård – och som 2003 slutade med två tragiska dödsfall.
Den som anlägger en eld är ansvarig för sina handlingar. Att smeta ut det ansvaret på olika myndighetspersoner som borde ha förhindrat det är en tveksam strategi.
